Morrissey.
Nu tänker jag göra ett inlägg som jag planerat LÄNGE. Och det kommer handla om, som rubriken säger: Morrissey. Precis, jag tänker faktiskt skriva om en av mina favoritmusiker. Eller på sätt och vis avslöja min största musikkälla och låta alla små fjuttar som läser denna bloggen att ta efter.
Men vad kan jag säga om denna otroliga 50-årige man?
Jag ska inte kläcka ur mig en massa skit om att hans musik har räddat mitt liv, för det har han inte. Dock har han fått mig beroende av att lyssna nästan konstant i över två månader, vilket är ovanligt för att vara jag.
Men vad kan jag säga om denna otroliga 50-årige man?
Jag ska inte kläcka ur mig en massa skit om att hans musik har räddat mitt liv, för det har han inte. Dock har han fått mig beroende av att lyssna nästan konstant i över två månader, vilket är ovanligt för att vara jag.
Sättet han skriver sina texter på, de är annorlunda och svåra att beskriva. Han har ofta dolda budskap och ironi i texterna, vilket får mig att ibland själv sitta och fundera över vad fan det är han menat när han skrivit den.
Men ska jag vara ärlig så är det texterna och rösten jag drar mig till när jag lyssnar på musik. Har sångaren/sångerskan ointressanta texter och dålig röst vill jag inte lyssna, vad som krävs är att jag hör skiten också.
Men ska jag vara ärlig så är det texterna och rösten jag drar mig till när jag lyssnar på musik. Har sångaren/sångerskan ointressanta texter och dålig röst vill jag inte lyssna, vad som krävs är att jag hör skiten också.
När det gäller själva musiken, kan man säga att det inte är vad de flesta tror att jag ska lyssna på när de ser mig. Min mor frågade mig om inte Morrissey var musik som äldre lyssnar på. Trevligt.
Men det jag vill komma fram till är att jag beundrar honom och att jag skäms över att jag sitter och prisar honom konstant, både här på bloggen och i mitt vardagsliv.
Kan också göra klart för folk att jag inte ser honom som min gud och att jag ligger på knä för att be till honom om kvällarna.
Kommentarer
Trackback