Jag lovade mig själv och andra att sluta.
Sedan blir jag krossad.
Och nu är jag sittande här med cigaretter upp till knäna.
Vafan ska jag göra?

Jag vet inte hur jag ska tänka.
Jag vet inte vad jag ska tycka.
Men jag vet vad jag vill.
Ska jag vara svartsjuk eller inte?




You got to spend some time, love
You got to spend some time with me
And I know that you'll find love

Idag gick allt åt helvete.
Jag fick fly efter tredje lektionen, då blev det för mycket. Provresultat, betyg, poäng, gymnasieintag.
Utan att inse det började tårarna rinna när jag stod vid skåpet och försökte med fumlande fingrar samla ihop mina böcker.
De värsta gråtattackerna kom på bussen hemåt.
Det var de värsta gråtattackerna jag har haft på över ett år. De som känner mig vet att jag aldrig gråter, för när man gråter visar man svaghet. Jag vill inte låta folk se den. Men idag lät jag många se den innan jag hann komma där ifrån.

Mamma kommer inte förstå att allt blir för mycket, hon kommer bli arg och skälla på mig för att jag gick hem istället för att försöka kämpa mera.

Varför säger alla åt mig att jag ska kämpa när jag gör det?
Jag har gjort det i 2 år och inte fan har jag kommit längre.
"Det viktigaste är väl ändå att du får betyg denna terminen?"
Visst, med dessa betygen kommer jag inte längre än till Individuella programmet, så fint.
"Du kommer säkert in på Barn och Fritid eller Natur"
Så jag ska alltså utbilda mig till att ta hand om andra människors barn för att de själva inte har någon tid att ta hand om ungen? Prata inte ens om Fritidsinriktningen. Är det inte meningen att man ska göra det man tycker om och är bra på? Barnen skulle ju utsättas för fara bara av att vara nära mig för jag tänker ju inte.

De år jag levt i Karlstad har varit de värsta i mitt liv och det tycks bli fler av dem framöver.